| monolog till dig. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Det �r nu ett svart h�l i v�ggen. Detta trots att jag senast idag flyttade tavlorna.
|
Kallt tr� �r aldrig kallt n�r jag dr�mmer. Jag f�rs�ker nu bara minnas vad jag g�r d�r vid just den tidpunkten. | ��� �I natt satt jag p� en b�nk och v�ntade p� dig i tre timmar. N�r du kom fick jag r�ra dig.
Den b�rjar g� ner nu, klockan �r inte mer �n tv�. Genom byggnaden g�r en passage f�r ljuset; stora f�nster. | I dem: intets�gande tygstycken. De hindrar inget. ������nskar �nd� att jag inte bodde bakom ett stort hus. Senare: Trots att det �r m�rkt kan jag se allt ljus. Jag tittar inte ut. Det kommer inte fr�n min kropp, bara fr�n din. Viktigare �n s� kan du aldrig bli. Det �r vad allt detta handlar om.
Idag tror jag att du leker med mig igen. Du g�r fram bakom mig, andas lite mer �n vanligt, och s�ger n�got till mig. | �����Jag hade inte en aning om vad du sa. Jag blundade hela tiden och lyssnade inte. Du fanns bara d�r och det r�ckte. Nu �r jag lycklig. �����Tittar in i kameran och ler.
Jag vill minnas dig, det s�ttet du ligger p� mig och undrar. | ��� ��Precis innan du skrattar lekte du med tanken p� att jag inte fanns.
Jag vill inte att du gr�ter inf�r mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag k�nner f�r dig. | �����F�r jag kan inte tr�sta.
N�stan flytande, genom din hall. F�tterna vidr�r inget, �tminstone inte golvet. I leder och �ldrat; under. Varje steg knakar �nd�. | �����Ljus fl�ktas mot upph�ngda v�ggar in, in i mig och mitt upplyfta leende. Stryker en narig hand l�ngs det kala, upplysta, som f�r att k�nna att du finns h�r, p� mina h�nder, topparna av dem och i tapeten. Din lukt har stannat kvar. L�ter en sida av ansiktet vila en stund mot f�rgen. Beh�ver inte ens andas in f�r att veta att du varit h�r alldeles nyss. Kan urskilja ett avtryck i min hud, smekningen fr�n din hand. Ditt m�rke. Ditt m�rke. �����Det luktar blommor ocks�. Inte som sommar. H�ngda blommor, f�r att torka och se vackra ut. Jag har ett par s�dana, men mina luktar inte alls. Gamla som mina h�nder; hela mig. Det k�nns v�l Dig. Jag sl�ppte ut dem, f�r de satt fast, hoppas att det inte gjorde n�got. Jag luktade inte ens, men nu k�nns det; I mina avskurna �ron skrapar allt ljud. Luften irrar fortfarande omkring efter dina r�relser, viner mellan v�ggarna. Vindraget passerar min nacke. K�ttet reser sig. �����sluter �gonen.
Och sedan sl�t sig kaltf�ltet under dimman.
|
part 4: watch
|
| 
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||